skolan och hemmet

blev ordentligt förargad på en elev i dag. inte en av mina elever men jag blev så irriterad att jag ringe hem till elevens mamma. det brukar ta skruv men kvinnan förstod inte alls varför jag ringde.
- om det är problem får ni väl lösa det i skolan, förslog hon.

i sådana lägen kommer man inte längre, så jag visste inte vad jag skulle säga.
- skolan och hemmet har ett gemenasamt ansvar för elevens fostran, citerade jag läroplanen.

då kontrade mamman med att berätta om en bekant vars barn skolkat i fyra veckor utan att skolan hört av sig. visst är det fel, men mamman verkade inte reflektera över att föräldrar borde märka om barnen skolkar i flera veckor.

jag är numera inte arg på eleven (eller mamman längre) bara ledsen för hans skull.

vad har de emot blekingeborna?

har inte haft något liv utanför utvecklingssamtalen men läste just kritans text om björkis. jag har kritiserat björkis så länge att jag nästan tröttnat. baylan däremot har jag inte ens orkat skriva om, så mossig har jag tyckt hans politik vara. men nu verkar det hända saker. björkis tossigheter har skapat en spelbar position för en baylansk motoffensiv. svd berättade häromdagen:
"Ibrahim Baylan var nyligen i Storbritannien, för att studera hur könsskillnader kan motverkas.
- Man har väldigt mycket katederundervisning, och långt sämre resultat än oss när det gäller pojkarna, så det kan knappast vara lösningen. "

debatten kan bli spännande framöver. tänk om baylan försvarar läroplanen och den moderna pedagogiken och alliansen intar bakåtsträvarnas ringhörna.

satsdelar och organisk kemi

Lärarnas tidning skriver om ett fall snarlikt mitt resonemang om organisk kemi och ig. Det handlar om elever som måste lära sig väldigt mycket om satsdelar. Det är inte mitt ämne men jag svarade ändå på artikeln. En kopia av mitt svar återfinns här. Det är en modererad sajt så mitt inlägg kommer inte förrän imorgon.

"I kommentarerna till artikeln förs en diskussion om vilken kunskap som eleverna bör bibringas. Det är en intressant diskussion men den saknar kopplingen till styrdokumenten. Vi måste hålla oss inom ramarna från kursplanens uppnåendemål. Om det inte finns ett uppnåendemål för satsdelar kan vi inte kräva dessa kunskaper för betyget G. Och omvänt vi kan inte hålla inne betyget för en elev som inte lärt sig sådant som inte täcks av uppnåendemålen.
Så, finns det ett mål för satsdelarna? Det uppnåendemål som ligger närmast är:Eleven skall – kunna skriva olika sorters texter så att innehållet framgår tydligt samt tillämpa skriftspråkets normer, både vid skrivande för hand och med dator
Frågan är alltså om "tillämpa skriftspråkets normer" handlar om satsdelar. kanske det, jag vet inte. Jag är grundskolelärare i matte, no och teknik. Det jag vet är att det finns parallella fall inom no. Väldigt ofta undervisar man exempelvis organisk kemi (av tradition och därför att det kan anses vara grundläggande stoff) och ger åtgärdsprogram, mm till de elever som inte klarar provet. Detta förfarande är i strid med läroplan och kursplaner. Det finns många fler exempel på stoff som görs obligatoriskt i strid med styrdokumenten. Detta har jag mött på ett flertal skolor. Att vi, drygt tio år efter lpo 94, fortfarande inte fått kläm på detta är minst sagt beklämmande."

ny fågel del 2

min norrländske vän skrev följade rader:

"Som du också säkert förstår så håller inte jag med dig. Det som i stora delar skiljer din och min uppfattning är att jag tycker mig se det hela utifrån ett faktiskt konstaterande, medan du bygger dina resonemang i hög grad kring vad du tror, åtminstone kan jag läsa att du tror lite mer än mig. Det är ju i och för sig inte otillåtet och inga framsteg skulle ju göras om inte nya idéer prövas.

Jag ska försöka mig på några troenden. En viktig utgångspunkt för diskussionen är ju, om vi ska ha en skola där grundläggande kunskaper garanteras och eleven utvecklas eller om vi ska acceptera en skola där eleven utan krav tillåts förverkliga sig själv. Om skillnaden i syn är så tydlig, då finns det inte utrymme till en meningsfull fortsatt debatt. Tyvärr tror jag att många inom skolans värld har blandat ihop begreppen utveckling av individen och självförverkligande. Utveckling bygger på att inlärda verktyg givits individen, verktyg att gå vidare, att möta högre studier och kraven i det framtida arbetslivet med rejält på fötterna. Ett självförverkligande innebär oftast en lättja där det viktigaste egentligen inte ens finns. En låt-gå mentalitet som är ett signum för flumskolan. Flumskolan, en skola där nya idéer, ofta av Skolverket (tidigare SÖ) signerade 3- och 4-bokstavskombinationer i versaler, avbytt varandra i en strid ström med jämna mellanrum. Många är de kolleger som likt modets växlingar hakat på än det ena än det andra av olika pedagogikprofeters hugskott. Och i centrum som testobjekt har de stackars eleverna varit. Undra på att det gått åt skogen. Stackars de många nu vuxna som knappt kan stava, än mindre klara elementär vardagsmatematik.

Förmodligen står varken du eller jag på svart eller vitt. Förhoppningsvis så anser väl de allra flesta i den svenska lärarkåren att grundläggande kunskaper behövs för varje individ för att kunna klara samhällets krav. Men jag tror alltså på en starkare styrning från centralt håll med tydliga krav. Du använder ordet "bakåtsträvande". Jag skäms inte för att använda vedertagen traditionell metodik i undervisningen, t ex klassrumsundervisning. Med de resurser som tilldelas idag så är den det absolut effektivaste sättet att förmedla grundläggande kunskaper. Jag läste en artikel i Skolvärlden för nåt halvår sedan om de finska framgångarna med skolan. Det framgick att de hade en betydligt större andel av s k traditionell undervisning jämfört med i Sverige. Dessutom var ordningskraven stora på eleverna.

Du hänvisar till friskolorna. Självklart kan friskolorna visa upp bättre resultat är kommunala skolor. Eleverna och deras föräldrar har ju själva valt denna friskola. Enbart det faktum att föräldrarna engagerat sig i elevens val av skola borgar ju för att detta i slutänden genererar bättre resultat.

Du gör en jämförelse med din egen skoltid. Jag kan också göra denna jämförelse med min skoltid som ung. Jag kom från en lägre klass, mina föräldrar hade inte haft råd att placera mig på en privatskola. Mina första lärare hade en mix av yrkesskicklighet och kunskap. Här ställdes krav men här gavs också sann kärlek till barnen. Alla fick samma förutsättningar oavsett bakgrund. Så är det inte idag. Till viss del kan jag jämföra mig själv med de unga som idag kommer från mindre välbeställda hem. Hem som inte har ekonomiska förutsättningar att placera sina barn i friskolor. En del barn med föräldrar som kanske har en brokig bakgrund. Dessa är en klar underklass och de har med dagens skola en mycket mindre chans att lyckas i skolan."

ny fågel i ankdammen

visst är det mysigt med den relativa enighet som finns på skolbloggarna. en enighet som man kanske inte hittar i sitt lärarrum där det finns många fler åsikter. av någon orsak hittar de inte in bland kommentarerna på våra bloggar. inte i någon större utsträckning i alla fall. jag mejlade adressen till alla forna kollegor och fick artiga svar per mejl men inga mothugg.

men igår fick jag i alla fall ett mejl från en kompis i norr och han låter mig publicera sina tankar. jag lägger mitt svar i slutet av detta inlägg. men debatten har redan gått ett varv till. läs detta så länge. imorgon komer jag att lägga in hans svar på mina kommentarer.

här är mejlet:

" Hej Håkan!

E tipsade mig om din skolblogg. Jag har läst en del inlägg och har förstås tankar kring skolan.

Efter snart 30 år i skolan med början på högstadium, sedan på gymnasium och med undervisning i huvudsak på komvux men också varvat med en del kurser på gymnasiet de senaste 20 åren, så dristar jag mig att tycka till en del om skolan idag. Något desillusionerad är jag vad gäller ungdomsskolan idag. Den är på väg utför, det är helt klart. Dagens skola har från de allra första skolåren fostrat barnen till att skolan inte är speciellt viktig. Att underkasta sig det vi tidigare kallade "plugg" är inte nödvändigt numer. Att närvara vid lektionerna är heller inte självklart. Jag kan se förändringen eftersom jag med jämna mellanrum (vartannat/vart tredje år) fyllnadstjänstgjort vid kommunens gymnasieskola. Vi har till hälften förlorat en generation och jag tror att vi nu håller på att förlora merparten av dagens unga generation. Vad som dessutom är oroande är att innehållet styrt i kursplanerna har reducerats markant. Lägg därtill de urholkade kraven på vad som krävs för Godkänt så inser man vart åt allt är på väg.

En del av de här unga inser sin förödande okunskap när de kommer upp i 20 -- 25-årsåldern och söker sig därför till komvux. Men även här kan jag se inställningen till vad många tycker att studier handlar om. Man kommer och går på lektionerna ungefär som det passar. Trenden är tydlig för vissa personer när det gäller att stiga upp på morgnarna för att gå till skolan. Men egentligen ska de inte klandras -- de har ju gubevars från lågstadiet blivit intutade att ta ansvar för sig själv och sitt lärande. För några år sedan så hette det ju att barnen skulle "forska", dvs själva söka kunskap. Vilket kvalificerat svammel enligt mitt sätt att se det!! När barnet så småningom kommer upp till högstadiet -- hur kan någon tro att en tonåring frivilligt och med lust vill lära sig t ex dativ- och ackusativstyrande prepositioner i tyskan?

Med facit i hand och med utvärderingar från min undervisning på komvux (men även från ungdomsgymnasiet), så konstaterar jag att de allra flesta elever i grund uppskattar en undervisningsmetodik som bygger på lärarens förmedling av kunskap, givetvis med dennes yrkesskicklighet och fingertoppskänsla kompletterande hela spektrat av alternativa inlärningsmetoder (här gäller det att vara lyhörd och öppen för olika lösningar).

Att vända trenden till en fungerande ungdomsskola för framtiden, att förmå unga människor att förstå vikten av kunskap och inlärning, det har jag inget enkelt svar på. Lyckligtvis har vi en fungerande vuxenutbildning som räddar en hel del själar. Det är bara att hoppas att Sverige förstår att inte sabla ned den verksamheten.

Du har förstås läst Expressens politiske redaktör PM Nilsson och hans inlägg i Expressen i förrgår (26 feb): http://expressen.se/index.jsp?a=534989 Jag tyckte han träffade precis mitt på vad det hela handlar om.

Ha're gõtt! "

och mitt väldigt korta svar (jag ville svara direkt men hann inte ta tag i hela biten):

"som du förstår håller jag inte med pm nilsson. det han tycker är representativt för väldigt många i vår generation. man minns de stränga lärarna eftersom de var speciella, men kanske hade de också andra kvaliteter som vi inte såg då och ännu mindre minns nu. pm skriver ine något om sina lärare i svenska och so. var de lika stränga? eller var de kanske flummiga? om pm gick journalisthögskolan för ett antal år sedan var det säkerligen rätt flummigt där också. ändå har han fått ett bra journalistjobb.

hur som helst kan man inte komma ifrån att gårdagens skola lyckade ganska bra med att utbilda för ett sammhälle som vi blev yrkesverksamma i för ganska lång tid sedan. och dagens skola ska utbilda för ett framtida samhälle som garanterat ser rätt annorlunda ut än exempelvis det sjuttital när jag gick i skolan gjorde. jag tro inte att bakåtsträvandet är en lösning.

du har ju rätt i att skolan har förändrats och försämrats på många sätt. men jag tror på att fortsätta på den inslagna vägen. jag tror nämligen att det kan komma något väldigt bra ur en lpo94-skola som är fullt genomförd. min uppfattning är att de friskolor som ligger nära lpo94 gör bättre ifrån sig än kommunala skolor som ligger kvar i en äldre läroplan. det märks på meritpoäng men det märks på andra sätt också. fredrik jeppesen skrev om hur kinesiska skolansvariga var intresserade av den svenska skolan/läroplanen. det säger en del. visst måste man lära sig grunderna och reglerna för att komma ifråga för jobb/studier inom forskningen men man måste också kunna tänka utanför lådan, lateralt, kreativt, ifrågasättande. jag såg nyligen en amerikansk forskare avfärda asiatiska superpluggskolor där eleverna pluggade litteratur på universitetsnivå i tioårsåldern med orden "that´s not science""