torsdag, mars 02, 2006

ny fågel del 2

min norrländske vän skrev följade rader:

"Som du också säkert förstår så håller inte jag med dig. Det som i stora delar skiljer din och min uppfattning är att jag tycker mig se det hela utifrån ett faktiskt konstaterande, medan du bygger dina resonemang i hög grad kring vad du tror, åtminstone kan jag läsa att du tror lite mer än mig. Det är ju i och för sig inte otillåtet och inga framsteg skulle ju göras om inte nya idéer prövas.

Jag ska försöka mig på några troenden. En viktig utgångspunkt för diskussionen är ju, om vi ska ha en skola där grundläggande kunskaper garanteras och eleven utvecklas eller om vi ska acceptera en skola där eleven utan krav tillåts förverkliga sig själv. Om skillnaden i syn är så tydlig, då finns det inte utrymme till en meningsfull fortsatt debatt. Tyvärr tror jag att många inom skolans värld har blandat ihop begreppen utveckling av individen och självförverkligande. Utveckling bygger på att inlärda verktyg givits individen, verktyg att gå vidare, att möta högre studier och kraven i det framtida arbetslivet med rejält på fötterna. Ett självförverkligande innebär oftast en lättja där det viktigaste egentligen inte ens finns. En låt-gå mentalitet som är ett signum för flumskolan. Flumskolan, en skola där nya idéer, ofta av Skolverket (tidigare SÖ) signerade 3- och 4-bokstavskombinationer i versaler, avbytt varandra i en strid ström med jämna mellanrum. Många är de kolleger som likt modets växlingar hakat på än det ena än det andra av olika pedagogikprofeters hugskott. Och i centrum som testobjekt har de stackars eleverna varit. Undra på att det gått åt skogen. Stackars de många nu vuxna som knappt kan stava, än mindre klara elementär vardagsmatematik.

Förmodligen står varken du eller jag på svart eller vitt. Förhoppningsvis så anser väl de allra flesta i den svenska lärarkåren att grundläggande kunskaper behövs för varje individ för att kunna klara samhällets krav. Men jag tror alltså på en starkare styrning från centralt håll med tydliga krav. Du använder ordet "bakåtsträvande". Jag skäms inte för att använda vedertagen traditionell metodik i undervisningen, t ex klassrumsundervisning. Med de resurser som tilldelas idag så är den det absolut effektivaste sättet att förmedla grundläggande kunskaper. Jag läste en artikel i Skolvärlden för nåt halvår sedan om de finska framgångarna med skolan. Det framgick att de hade en betydligt större andel av s k traditionell undervisning jämfört med i Sverige. Dessutom var ordningskraven stora på eleverna.

Du hänvisar till friskolorna. Självklart kan friskolorna visa upp bättre resultat är kommunala skolor. Eleverna och deras föräldrar har ju själva valt denna friskola. Enbart det faktum att föräldrarna engagerat sig i elevens val av skola borgar ju för att detta i slutänden genererar bättre resultat.

Du gör en jämförelse med din egen skoltid. Jag kan också göra denna jämförelse med min skoltid som ung. Jag kom från en lägre klass, mina föräldrar hade inte haft råd att placera mig på en privatskola. Mina första lärare hade en mix av yrkesskicklighet och kunskap. Här ställdes krav men här gavs också sann kärlek till barnen. Alla fick samma förutsättningar oavsett bakgrund. Så är det inte idag. Till viss del kan jag jämföra mig själv med de unga som idag kommer från mindre välbeställda hem. Hem som inte har ekonomiska förutsättningar att placera sina barn i friskolor. En del barn med föräldrar som kanske har en brokig bakgrund. Dessa är en klar underklass och de har med dagens skola en mycket mindre chans att lyckas i skolan."

9 Comments:

At 03 mars, 2006, Blogger Håkan Elderstig said...

jag får dela upp mina kommentarer så att et händer något idag. första stycket: jag bygger inte mina resonemang på vad jag tror.

för det första utgår jag från styrdokumenten. jag diskuterar den skola vi har idag, inte en tänkt framtida skola (inte gårdagens heller). jag diskuterar gärna tolkningar av styrdokumenten. det ingår i uppdraget.

för det andra stödjer jag mig på vad jag lärt mig av goda lärare på lärarhögskolan, genom diskussioner med kollegor (speciellt lg, min mentor på förra skolan)och i arbete på olika skolor.

för det tredje lutar jag mig mot forskningen: vygotsky uttolkad av roger säljö, nv-didaktik genom svein sjöberg och björn andersson. nämner gärna även arfwedson och arfwedson.

 
At 03 mars, 2006, Anonymous Anonym said...

Uppriktigt sagt så lät några av de där delarna som du underbygger dina tankar på mycket tråkiga. Nästan lika tråkiga som min peddalärare på LH 1979. En katastrof som slutade med att hon fick lämna gruppen efter ½-a terminen.

Det gläder mig i vart fall, att du bygger dina resonemang utifrån den ordning som du räknat upp dem. Det första du nämner är helt solklart, uppdraget ska fullföljas även om jag anser att styrdokumenten många gånger är mycket luddiga. För min del, har jag gjort det enkelt för mig, jag söker på mitt sätt översätta styrdokumenten till att uppfylla två huvudmål utifrån mina och mina elevers erfarenheter och förutsättningar. Vilket av dessa mål som är viktigast kan diskuteras, jag tycker de är lika viktiga och hänger förstås ihop. Det ena kompletterar det andra. 1) Skolan ska bidra till att fostra våra elever till socialiserade individer i samhället. 2) Skolan ska bibringa varje individ max möjlig kunskap utifrån varje individs förutsättningar. Punkt slut. Låter kanske simpelt, men under resans gång ryms så oändligt mycket mer förstås. Det andra du stödjer dig på kan ju delas upp i tre delar. För min del skulle jag vilja ändra ordningen på dessa. Arbete på skolor, utbyte med kolleger och lärare på LH. Jag skulle också vilja komplettera med intryck från gamla lärare under min egen skoltid, såväl i ungdomsskolan som senare på högskolan. De var de här som hade just DET och det är DET som det precis handlar om. Jag ska förklara längre fram (och kanske i senare inlägg). Att du också valt Vygotsky m fl sist av alla lovar gott!

Detta DET är en process som växer fram i varje möte lärare-elev, en process som inte följer ett strikt formulerat recept av Vygotsky eller någon annan. Det handlar om en fingertoppskänsla, ett förhållningssätt där du/vi bara är just oss själva och också bjuder på oss själva i mötet med eleven. Jag skriver eleven och inte eleverna, eftersom du/vi ju inte möter andra människor i andra situationer enligt ett förutbestämt mönster. Varje individ är ju sin egen person. Jag läste i Magisterns blogg om hur han "i början av sin lärarkarriär försökte vara som en omnipotent marinkårssergeant med stå-upp ambitioner". Just detta att försöka vara någon annan än den man egentligen är funkar ju inte. Magistern landade så småningom rätt, inte p g a att han medvetet försökte vara någon annan utan p g a att han egentligen var den schyssta snubben som hittade sin roll. Att Magistern dessutom förmodligen var jädrigt kunnig i sina ämnen gjorde ju inte saken sämre. Om DET så är det tyvärr så att relativt många av våra kolleger inte har DET eller åtminstone har för lite av DET, spelar ingen roll hur lysande ämneskunskaper han/hon har. Om båda delarna finns hos läraren – då är succén given. Vilken tur jag hade de första skolåren som hade förmånen att få ha en fröken med alla dessa egenskaper! Turen höll i sig genom hela skoltiden med några lysande lärare. Givetvis har dessa satt sin prägel även på mig.

Jag har ju under merparten av min tid som lärare jobbat mest med vuxna elever. Enkelt och utan disciplinproblem – visst, men samtidigt ganska tråkigt (och jobbigt förstås utifrån att mycket stoff måste hinnas med på kort tid). Men den verkliga lyckokänslan infinner sig vid mötet med de unga. Den momentana feedbacken på om något gjorts rätt eller fel. Att få den unges förtroende, att se denne växa som människa, att vara delaktig i processen med lärandet (och här trillar femtioöringarna ner avsevärt mycket snabbare än hos Komvuxeleverna), det är den ultimata lyckan att uppleva som lärare. Jag är förstås privilegierad som enbart har ett fåtal ungdomsgrupper att slösa energin på. Jag avundas inte de lärare som dagligen har hundratals elever att jobba med. Även den bäste kroknar med sådan börda. Det är lätt att som Magistern skriver, att bli "en “curlinglärare”, en nickedocka som slaviskt försöker tillgodose hundratals elevers önskemål om hjälp och stöd".

Nu bara timmar kvar till sportlov! Fjäll, hundar, skidåkning, ripor, avkoppling ... Kan det bli mycket bättre?

 
At 03 mars, 2006, Anonymous Anonym said...

Intressant diskussion. Återkommer med en mer utförlig kommentar (kanske), när sportlovet är över. Vilket sker om några timmar.

 
At 03 mars, 2006, Blogger Håkan Elderstig said...

det blev en fin diskussionav detta. inte som du antydde att vi kanske stod för långt ifrån varandra. jag hoppas att vi kan fortsätta efter ditt sportlov. magistern och jag kan ju fundera över våra inlägg under den kommande veckan.

jag håller helt med er båda om att man måste hitta sitt DET. jag har själv upptäckt att eleverna genomskådar mig om jag försöker var auktoritär i strid med min person. jag tycker att jag hittat fram till ett förhållningssätt som fungerar. många skulle kalla det för flummigt, men jag tillämpar delaktighet, demokratiska metoder, elevstyrda arbetsformer, öppna uppgifter med många frihetsgrader, osv. naturligtvis kör jag inte på med allt på en gång utan släpper fram eleverna litet i taget. det fungerar för mig.

jag gillar att undervisa ungdomarna. skulle inte vilja byta från grundskolan till gymnasiet även om jag har kvalifikationer för det. som det är nu har jag i princip två 20-grupper i min fulla tjänst. jag träffar dessa elever varje dag och det går lätt att bygga dessa individuella relationer som du talar om. självklart skulle jag vilja ha mer tid för att jobba i mindre grupper och andra konstellationer än 20-grupper. men det funkar.

ha det bra på sportlovet och hälsa riporna.

 
At 04 mars, 2006, Anonymous Anonym said...

Hej Håkan!

Min nyhetsaggregator gillar tyvärr inte atom-flöden. Har du något alternativt flöde jag kan testa?

 
At 04 mars, 2006, Blogger Håkan Elderstig said...

janne!
tack för att du uppmärksammar mig på problemet. jag har inte haft tid att sätta mig in i hur rss mm fungerar. jag fick det att funka för mig. det är verkligen bra men ofta blir dete ju så att man inte bekymrar sig om det funkar.

så jag vet fortfarande inte så mycket om atomflöden. jag hittade dock en tjänst som tar hand om mina flöden och snyggar till dem??
testa denna adress och berätta om det funkar är du snäll:
http://feeds.feedburner.com/Grundskolan

 
At 04 mars, 2006, Anonymous Anonym said...

Det borde funka. Jag tar emot ett annat flöde från just feedburner, och där är det inga problem - jag fick genast hem alla inlägg från så långt bak i tiden som 16 november förra året - men från dig får jag ingenting. Jättekonstigt.

Jag pular vidare på mitt håll, så får vi se om jag får till det. Det känns som om det är jag som missar något just nu... ;)

 
At 04 mars, 2006, Anonymous Anonym said...

Okej... Jag hittade en uppdatering av min "aggregator" som klarar av atom-flöden, så det löste sig ändå. (Det var tydligen fler än jag som hade det här problemet.) Men en rekommendation är att du petar upp en länk till ditt feedburner-flöde också, samt döper om RSS-länken till "Atom". :)

 
At 09 mars, 2006, Blogger Håkan Elderstig said...

tofte,
visst kan jag hålla med dig i stort. men när jag läser din text idag fastnar jag för en tänkvärd formulering:

"Detta DET är en process som växer fram i varje möte lärare-elev, en process som inte följer ett strikt formulerat recept av Vygotsky eller någon annan. Det handlar om en fingertoppskänsla,..."

är en bra lärare en person med talang för att vara lärare? eller kan man lära sig att bli en bra lärare? betyder teorierna någonting? på lärarhögskolan vill man ju, till elevernas förtret, inte lära ut metoder. man menar att eleverna måste finna sin egen undervisningsstil utifrån en pedagogisk teorigrund. jag håller till stor del med om detta. med betoning på teorigrund.

hur menar du, är teorierna oviktiga?

 

Skicka en kommentar

<< Home

BlogRankers.com